Försäkringsbolaget Interhannover höll nyligen ett marknadsmöte. Bland talarna fanns läkaren David Eberhard. Han föreläste kring ämnet trygghetsnarkomani. Ämnet får mig att tänka på den amerikanske piloten, Chuck Yeager. Mannen som flög genom ljudvallen 1947. I slutet av 1986 var Chuck i Sverige för att marknadsföra sina memoarer. Eftersom Flygrevyn och ett bokförlag delade på värdskapet fick dåvarande chefredaktör Bo Sehlberg möjlighet att genomföra sitt drömreportage. "Flygrevyn testar Viggen med Chuck Yeager som provflygare". Men Viggen imponerade föga på världens tuffaste pilot. "Det är ett gammalt flygplan och det märks!", sa han. Vad han däremot reagerade på knöt an direkt till Eberhards föreläsning. Han slogs av alla de säkerhetsåtgärder som vi svenskar vidtog för att skydda våra piloter. Chuck Yeager tyckte att omsorgen om piloten var så stor att han hindrades i att utföra sitt stridsuppdrag. Chuck berättade vidare i artikeln att han hade fått många oroliga frågor om den amerikanska erfarenheten av "fly-by-wire". Då, i mitten av 1980-talet, hade de som Chuck påpekade, flugit med sådana system i mer än 20 år utan problem! Även rädsla för att JAS 39 var ett instabilt flygplan var något som man passade på att diskutera med Yeager. Men Chuck förklarade på sitt jordnära sätt att det finns massor av sätt man kan dö på i en luftstrid - men att flygplanets inbyggda instabilitet skulle utgöra en risk var ändå det minst troliga. Lite tillspetsat sammanfattade han den svenska ängslan. "Ni förbereder en krasch vid varje uppdrag." Trygghetsnarkomani är kanske trots allt ett svenskt problem?