I skrivande stund pågår en intensiv miltär aktivitet i Stockholms skärgård. Försvaret letar till synes i blindo efter främmande undervattensverksamhet i våra svenska vatten. Kritiken från experter är hård. Ett svenskt försvar med färre fartyg, och helikoptrar som inte lämpar sig för ubåtsjakt, står sig slätt mot en storsatsande främmande makt, menar de.
På 1980-talet satsade Sverige stort vad gällde militära resurser. Men skydd som byggdes upp mot främmande ubåtar då är i dag helt nedmonterat. Hkp 4 utrustad för ubåtsjakt avvecklades redan 2008, trots att de hade lång gångtid kvar och kommer att ersättas tidigast 2020! De helikoprar som nu deltar i sökandet har naturligt nog inga sensorutrustningar eftersom de är avsedda för persontransporter.
Men även svenskt luftrum över Östersjön har kränkts på senare tid av främmande makt. I det här fallen är det konstaterat ryskt flyg som börjat uppträda alltmer aggressivt. Kränkningar som kräver alltmer skärpt kontroll av luftrummet över vårt innanhav. För svenskt vidkommande är de ofta återkommande insatserna en tung börda för vårt slimmade flygvapen.
Christer Åhström konstaterar i sin artikel att de senaste årens ryska aktiviteter över Östersjön påminner alltmer om det som mötte den svenska incidentberedskapen under kalla kriget.
Genom fönstret på redaktionstorpet har jag under hösten kunnat närstudera två älgkalvar som tycks ha fattat tycke för mina äppelträd. Även om jag anser att träden kanske kan beskäras på ett bättre sätt, är det ändå fascinerande att se dessa mäktiga djur i full frihet på riktigt nära håll. Så jag låter dem hållas och ger djuren företräde enligt den filosofi jag har i livet.
Lungnet som råder på gården tycks passa de båda fjolårskalvarna utmärkt, som från att tidigare ha vilat ut i skogsbrynet en bit från mina hus, numera helt sonika lägger sig ner på gräsmattan strax utanför redaktionshuset för att smälta maten.
Visserligen alternerar de matplats emellanåt men det är svårt att veta när mina äpplen står på menyn.
Trots att jag har ett stenkast mellan jobbet och hemmet så tar jag numera bilen till redaktionen för att jag ska kunna ta mig hem för egen maskin om så skulle behövas. En temporär nödlösning. Sannolikt lufsar älgarna vidare till skogen när de tröttnat på folk, bilar och framför allt när äpplena tagit slut.
Jag får nog ompröva min livsfilosofi något då min rörelsefrihet minst sagt blir beskuren inte bara av älgar utan även emellanåt av rådjur, rävar och harar som oannonserat dyker upp runt husknuten.
Trots min vurm för naturen så prioriterar jag Flygrevyn minst lika högt. Så jag får nog rucka något på mina naturromantiska idéer framöver.