Större delen av vintern har inte varit sig lik. Ingen snö, men desto mer blåst och regn. Och som det har blåst eller snarare stormat. Jag är tacksam att ekar och askar är stabila träd eftersom de omger större delen av min gård. Farligt nära alla hus. Däremot har ett par gamla björkar, av format större, fallit med rötter och allt. Även en rejäl gran gav till slut upp för vinden och föll olämpligt rakt över en väg. Får trösta mig med att behovet av ved i alla fall är säkrat för år framöver.
Efter stormen kom så äntligen snön. Vitt och vackert överallt. På vintern går inga djur spårlöst förbi. Det är alltid lika spännande att se vilka vägar rådjur, rävar och harar har trampat upp. Eller att iaktta vingarnas avtryck i snön efter någon rovfågel som slagit ett byte. Just nu har småfåglarna en strykande åtgång. Sparv- och Duvhök håller ett vakande öga på fågelbordet. Resterna ligger fjäderlätt på snötäcket. En grym verklighet kan tyckas, men helt naturlig.
Inte bara de vilda djuren lämnar tassavtryck efter sig. De små spårstämplarna runt huset skvallrar om att grannkatten Spiken är i antågande. Trots sina 19 år på kattnacken tar han sig över stock och sten en halv kilometer innan han dyker upp runt stugknuten. Dagarna fördrivs på katters vis med mat och sömn. De både siamesbrödeerna Movitz och Merlin däremot är så pass insiktsfulla att de redan i dörröppningen börjar skaka på tassarna som om de redan stod ute i snön. Annars har de samma livsfilosofi som Spiken bortsett från att de smågnabbas med varann emellanåt.
Trots att snö genererar extrajobb så tar det udden av mörkret och nästa gång ni läser spalten är det tidig vår - tänk på det!