Skymningen har lagt sig och ute är det mörkt och isande kallt. Jag sitter vid skrivbordet framför min dataskärm och lägger sista handen vid årets första tidning. Plötsligt känner jag att någon tittar på mig. Det första jag ser är två långsmala öron.Sedan ser jag det näpna ansiktet på ett av alla de rådjur som gästar någon av de matplatser jag har inrättat lite varstans på gården. Rådjuret, som storleksmässigt ser ut som en fjolårsunge, är rejält nyfiken och står länge och väl och tittar noga på allt.
På vintern kan man komma de vilda djuren väldigt nära. Det är det livsviktiga av att ha närhet till föda som tar bort deras vanliga rädsla för människor. Att fly kostar energi. Sålunda kan jag studera både rådjur och fåglar på relativt nära håll. Men vid det här laget betraktar de mig nog mer som en gående matautomat än en farlig människa. I jultidningens spalt önskade jag mig en vit jul och jag fick min önskan uppfylld och mer därtill. Just nu glädjs jag åt varje ljus minut som läggs till varje dag. Och med ljuset kommer våren. Fast några kalla bakslag vad gäller vädret får vi nog räkna med.