Situationen ökade pressen på befintlig personal, (handledare, supervisors) med överordnat ansvar. En del personal kände sig psykiskt pressade och blev sjukskrivna av stressen. En del personal ansåg situationen som ohållbar säkerhetsmässigt och strejkade. En del personal accepterade högre lön och jobbade vidare under dubbel press. Sjukskriven och strejkande personal blev helt riktigt som debattörer skrivit, "sparkade" .
De som sparkats blev under en period ersatta av delvis militärer, pensionärer och personal med delvis icke medicinskt godkännande. En del flygbolag med kännedom om situationen vägrade att flyga i och genom "drabbade" områden/luftrum med hänsyn till säkerhetsaspekten, emedan en del flygbolag flög vidare med hänsyn till ekonomin.
Var det rätt att avskeda peronalen? Var det rätt gentemot passageraren att ställa in flygningar över vissa områden? Var det rätt gentemot passageraren att flyga genom dessa områden?
I början av 80-talet befann sig svenska flygtrafikledningsenheter i en situation av underbemanning, där arbetsgivaren Luftfartsverket icke tillhandahöll någon personalbuffert. Beordrad övertid och maxuttag av dispensionerad beordrad övertid ledde till arbetsrytmer om 18 dagars arbete, en dag ledig, 10dagars arbete, 2 dagar ledig etc. Att vara hemma och inte svara i telefon under en fridag när arbetsgivaren sökte ledig personal inom dispensen, kunde leda till polisbesök. Att arbetsvägra utan giltigt skäl (eget bröllop och begravning) var enligt lag straffbart och kunde leda till fängelse. I tillägg belades intjänad övertidsersättning med mellan 73-76% i effektiv skatt.
Med hälsan i första fokus hoppade många flygledare av och flyttade utomlands för att arbeta. Dessa blev då icke välkomna tillbaka till svenska Luftfartsverket. Kvar i Sverige blev en ännu mer sårbar flygtrafikledningstjänst och en ännu mer pressad personalgrupp, som nu genom fackliga engagemang gick i lock out. Icke fackligt ansluten personal arbetade vidare under begränsad öppethållning och "flow kontroll". Situationen beskrevs av media som flygledar strejk för högre löner.
Vad som ligger till grund för dagens svenska problem som debattörer hänvisar till, har jag ingen insyn i, och avvaktar fakta. Om fokus ligger på rädsla av införing av fri marknad med fria aktörer inom sektorn flytrafikledningspersonal, en sk "avmonopolisering", där den fria EU marknaden och de olika EU ländernas olika syn på säkerhet kan leda till differensierad säkerhet på de olika flygplatserna i Sverige, då har jag förståelse för oron.
Inom den svenska flygtrafikledningstjänsten saknas det mig veterligen per idag, regler som styr arbetstiderna, något som enkelt kunde styras genom ett BCL. Avsaknad av en harmoniserad arbetstidsreglering oavsett arbetsgivare/facklig/icke facklig tillhörighet vid Sveriges samtliga flygplatser kan leda till differentierad säkerhet när olika länder med olika branscher, genom olika fackförbund med olika avtal får råda. Vad sägs om enkelbemanning i ett torn, med jour och bakjour i tillägg till en arbetsdag med upp till 18 timmar för att spara in på personalkostnaden?
För att återgå till kärnfrågan "flygledarsjukan" - vad är det egentliga problemet?