Lågpris och nätverk, vad är det som händer?

Svaret vet vi och medan få, om någon noterade revisor O´ Leary i Dublin eller den grekiske skeppsredarsonen som satt i ett skjul invid Lutons flygplats, så stoppar nu alla senfärdiga riskkapitalister in pengar i vartenda flygbolag som innehåller ordet “low.” De som var först och sedan blev störst, var aldrig i närheten av externt kapital, medan “svansen” nu får påfyllning efter påfyllning i form av livsuppehållande transfusioner. 

Professor W Chan Kim, professor vid INSEAD i Frankrike, världens näst största Business School och berömd för sina strategimodeller för företag, talar om “tillfälliga monopol” som företag kan tillkämpa sig genom att vara först med något helt nytt.

Detta tillstånd kallar han “Blue Ocean” till skillnad från “The Red Ocean” när företaget simmar i blodig konkurrens med alla andra.
Ytterst få “Blue Ocean” företag, säger professor Kim, har fått riskkapital, närmare bestämt 14 %, därför att riskkapitalisterna inte förstår sig på helt nya saker, utan regelmässigt kommer in för sent eftersom de vill ha en sucess story att relatera till, men då är det redan för sent.

Men i stället för att använda den mänskliga intelligensen och fantasin till att skapa sin egen “Blue Ocean”, så jobbar de flesta människor idogt för att hamna i den blodiga oceanen. Så även ett stort antal företagsledningar för svärmen av lågprisbolag i baksuget av de två stora.

Frestelsen verkar vara oemotståndlig att gå till sin egen begravning. Frequent Flier program, flerklass system, separata lounger, fri mat, och ytterligare en lång rad sockerbitar för affärsfolket.

Under tiden har de gamla drakarna inte suttit overksamma. Ehuru långsamma i starten har en rad av dem som BA, SAS, KLM och Air France varit på gymmet och trimmat sina kostnader rejält.

I skuggan av lågprishypen har de förändrat sina produkter drastiskt och blivit rejält farliga för alla lågprisbolag som inte kan hålla sin produktdisciplin.

“Gamlingarna” har infört prissättning per enkelväg, ökat biljettförsäljningen på nätet och tagit bort många fria måltider. Samtidigt behåller de sina bästa drag när det behövs för den kategori som inte har tid eller ork med trassel och blodtryckshöjare under resan, affärsfolket.

De har en överlägsen, distributionsmetod genom GDS- bolagen att nå återförsäljare och andra “makthavare” i form av Travel Managers på storföretagen som inte litar på lågprisbolagen.

Nätverksbolagen har råd med väsentligt bättre kundvård och kan ofta om något går fel, slussa över passagerarna till andra bolag

Det nya är att också en ökande mängd fritidsresenärer börjar förstå att med allt mindre prisskillnader, varför ta lågprisrisken?

Alla lågprisbolag som inte var med från början har att ta ställning till tre huvudspår, den fundamentalistiska skolan á la Ryanair, avskalad business á la easyJet eller omskolad chartertrafik á la Sterling. I samtliga fall är möjligheterna för lönsam verksamhet mycket, mycket små och den röda, blodiga oceanen väntar. Jag återkommer närmare till detta ämne.

För den som vill veta mer om Blue Ocean Strategy och en av världens mest lästa management böcker, sök på Google.