Med glassbåt till Visby

1990 var ett rekordår på Visby flygplats. Då flög över 400.000 till och från Gotland med Linjeflygs Fokker F28. Vid veckosluten hyrde man in DC10 för 300 passagerare från charterbolaget Scanair. Lufthansa flög tyska sommarturister från Hamburg med Fokker 50.
Nu flygs det flera turer mer mindre flygplan, något som uppskattas av näringlivet som vill ha flexibilitet. Turismen uppskattar också möjligheten till direktflyg från Öresund och Göteborg. I sommar har Skyways även anordnat begränsad incharter från Skellefteå i Norrland.

Det finns en potential för att Visby blir ett verkligt flygnav i Östersjön. När Polen och de baltiska staterna gå med i  EU kan denna stora marknad börja intressera sig för Gotlands natur och kultur. Men då behövs fler bra hotell på ön, för att inte tala om vägförbättringar.

Hoten mot flygtrafikens tillväxt är dock uppenbar. Kostnaderna blir allt högre, inte minst genom nya säkerhetskrav. Mindre flygplan som SAAB och Fokker 50 missgynnas på olika sätt av avgifter till flygplats och flygtrafikledning och de riktigt låga priserna kan inte långsiktigt bära dessa kostnader.

De kraftiga subventionerna till Gotlandsfärjorna är också ett hot mot flygtrafikens utveckling. 250 miljoner, 5 miljoner/vecka får snabbfärjan av statliga Rikstrafiken för att konkurrera med flyget till Stockholm. Det gör det svårt för flygbolagen att upprätthålla en hög trafiktäthet under lågsäsong. Flygbolagen – läs passagerarna – måste betala alla kostnader men färjan slipper undan och får dessutom statligt stöd!

Ändå förbrukar den som reser med snabbfärjan minst 3 gånger så mycket bränsle som den som flyger. Det finns alltså inget miljöincitament att åka snabbfärja. Därför kan man undra varför spelreglerna mellan transportslagen i detta fall är så olika?

Men glassbåten till Visby var i alla fall gratis.