Piloten kåserar om Tullinges sista flygdag!

Tänkte på den där dagen för länge sedan, när jag till min förvåning fann mig själv sittande i en snällt brummande SL-buss på väg till Tullinge flygplats och dess flygklubbs årliga flygdag. Varför då? Hade jag inte fått nog av ett halvt yrkesliv som pilot och dessutom var jag gräsänkling för dagen. Egentligen borde jag göra något annat istället för att fara iväg och glana på sånt jag sett förut.
Inte då, fascinationen för flyg finns kvar och den verkar inte svalna med åren.
Botkyrka Flygklubb hade lovat två inträden till priset för ett om man visade ett särskilt rabattkort. Snåltarmen slog till. Försökte smusslande para ihopa mig med någon för att spara en slant. Misslyckades!
–Har´u ingen kompis, undrade biljettförsäljaren? Är´u flygkapten, de brukar vara gnidna! Du där borta, kom hit å gå in med kapten här så spar Ni halva inträdet!
Jag skämdes. Hyggliga gubbar, de där i Botkyrka Flygklubb. Rika blir de aldrig, men flygdagar kan de fixa!
Vi promenerande nerför sluttningen mot flygdagen. Dagen var vacker, lite moln på himlen, augustiblomstren på gräsytorna nickade i den ljumma vinden, humlorna surrande ikapp med rundflyghelikoptrarna och i fjärran på andra sidan fältet såg jag flygdagens förspel;  klubbens Cherokee 172:a förnumstigt flygandes fram och tillbaka framför publiken.
Min högst tillfälliga bussgrupptillhörighet löstes upp i den stor flygdagsgemenskapen.

Där stod de: Flygetygen av olika modeschanger:
Tjurnackade militärhelikoptrar med kamouflagemålning så de inte skulle synas, fast synas i alla fall för man hade klistrat på färgglada klisterlappar i bästa klippochklistrastil.
Snällare helikoptrar som var lite slankare.
Småflygplan blygt vilande med sina vilda Lycoming- och Continentalhästar inkapslade i nosen.
Försäljningsstånd där man kunde köpa allt från flygböcker, modellflygplan, färgglada tygmärken och B17-bärs.
Bröt igenom en snörrät kö av besökare. I ena ändan på kön skymtade ett tält med skylten Korv och Kaffe på taket. I andra ändan stod en av frun ditplacerad trebarnsfar dystert funderande på varför han inte hade gått upp en halvtimme tidigare på morgonen och donat iordning en matsäck.
En bit bortom kön blev jag hejdad av ett plastband. Som hämmad, hunsad och väluppfostrad svensk förstod jag vad som gällde:
Hit men inte längre!
På den här sidan plastbandet fick vi dödliga hålla oss.
På andra sidan plastbandet tronade de klassiska flygmaskinerna; DC3, Bucker Jungman, Venom, B17 och alla de andra. Där befann sig även de fåtaliga, de utvalda, de oåtkomliga männen.
Män av rätta virket.
Män med overaller. 
Deras gemensamma utensilier, förutom overallen, var olika kombinationer av
grått hår, inget hår, riviga kardborreband på overallen att fästa viktig saker på, liten kulmage och griniga solglasögon.
De rörde sig avmätt mellan flygmaskinerna, ömt vårdandes och spejande mot skyn, medan kardborrebanden ormade sig som tigerns ränder.
Konferencieren bäddade in oss i en honungslen litania om flygets fantastiska fakta.

Vrooomvråålswichssss……
Där for ett jetflygplan förbi framför ögon på oss, försvann ut till vänster och gravitetiskt svängde runt för ny passage.

Vrooomvråålswichssss……
Där for den förbi åt andra hållet
När vrålet tillfälligt tonade bort, tonade konferencierens röst fram…  Det där var en Hawker Hunter…. det där var en Draken… det där var en B17…mässade han på.  Flygplanen var förvånansvärt ofta flugna av någon hjältepilot som var pensionerad från något flygvapen, SAS, eller annat.
Vadå pensionär?
Ska inte de rullatorhalta sig fram mellan hyllrad tre och fyra på Konsum och leta extrapris på kattmat?
Nähädå, inte på Botkyrka Flygklubbs flygdag. Där ska det flygas flygplan från andra- och kalla- och varmakriget minsann. Livet som pensionär verkar inte så pjåkigt trots allt, fast då måste man förstås vara av rätta virket.

Vrooomvråålswichssss……
En Lansen!  Flögs faktiskt av en i sammanhanget knappt konfirmerad yngling. Det var flygvapnets flygvapenpsykolog!?!.  Ljungbyheds svar på Chuck Norris och doktor Phil i en och samma person kanske?  Konstigt dubbelnamn hade han i alla fall, som alla psykologer har.

Vrooomvråålswichssss……
Två äldre gråhårsmän stod tätt ihop och pratade så där sentimentalt som bara de gör som varit med;   …åtta kärror på linjen och två i reserv, vi flög fyra pass om dan…..vi såg direkt att Karlsson inte skulle klara loopingen, tusan; han skulle halvrollat på toppen istället… flög hem de första reakärrorna från England, det bara dammade i tankarna när vi taxade in… vi var 58 från början på Ljungbyhed, tolv klarade sig…..

Vrooomvråålswichssss……
Sen kom den!
Liten, vass, aggressiv, vacker, ful, allt……..Gripen!
Den levde sitt eget liv ovan jord. Ömsomt lojt svängande, ömsomt brutalt snurrande runt i halsbrytande manövrar. Tyst, vinande, visslande, bullrande, omskakande, rätt ner i ryggmärgen, lämnande oss åskådare i andlös beundran över dess fräckhet att bryta mot alla fysiska tyngdlagar, avslutande sin uppvisning med en lodrät stigning, lugnt rollande och den gudomliges befrielse från jordens dragningskraft.
Och under dess åskmuller fann jag honom.
Grabben på sisådär sju år. Med kortbyxor, bamsetröja och för stor keps.
Tittande upp mot himlen och evigheten, med ett saligt, lugnt, ljust och vackert uttryck i sina ögon.
När han följde Gripens stigande bana mot rymden så såg man att något slog rot i pojkens sinne. Och vid varje varv som Gripen vred sig, sände solen ner en reflex till oss på jorden. En reflex som blev mindre och mindre ju närmare himlavalvet Gripen kom.
–Titta mamma, han försvinner nu..inte nu..men nu..nu..nu…