SAS varnar: Brist på grönt flygbränsle kan skapa ny bränslechock

I en ny rapport målar SAS upp ett scenario som allt fler i branschen börjar ta på allvar: efterfrågan på e-SAF väntas skjuta i höjden – men produktionen hänger inte med.

Bakgrunden är ReFuelEU Aviation, som från 2030 ställer krav på inblandning av hållbara bränslen i flyget. Problemet är att utbudet riskerar att bli kraftigt otillräckligt.

– Om vi inte bygger upp en egen produktion av e-SAF riskerar vi en ny sårbarhet – i ett system där efterfrågan är lagstadgad men utbudet inte är det, säger SAS-toppen Mads Brandstrup Nielsen.

Press uppåt på priser och linjenät
När efterfrågan är reglerad men tillgången begränsad tenderar priserna att drivas uppåt. För flygbolagen innebär det högre kostnader, vilket i förlängningen kan slå mot både biljettpriser och linjenät.

SAS varnar för att konsekvenserna kan bli kännbara: ett mer begränsat utbud av flyglinjer, särskilt i mindre marknader, och ett ökat beroende av externa leverantörer av hållbart bränsle.

I dagsläget kostar SAF tre till fem gånger mer än konventionellt Jet A1. Utan kraftfulla prisstödsmekanismer, likt de amerikanska skattelättnaderna i Inflation Reduction Act (IRA), fruktar SAS och andra operatörer att prisskillnaden blir permanent och kvävande för den europeiska luftfartens återhämtning.

Ett snabbt växande gap
Enligt rapporten kommer efterfrågan i Skandinavien att öka kraftigt redan under nästa decennium – från cirka 36 000 ton 2030 till över 160 000 ton 2035 och hela 330 000 ton 2040. För att möta detta skulle flera produktionsanläggningar behöva stå klara inom bara några år.

Men i dag finns inte en enda europeisk anläggning som tagit det avgörande investeringsbeslutet. Det skapar ett växande gap mellan politiska mål och faktisk kapacitet – ett gap som riskerar att bli dyrt.

Analytiker pekar på att den första generationens SAF (HEFA) snart når sitt produktionstak på grund av begränsad tillgång till råvaror som använd matolja. Det gör övergången till e-SAF (Power-to-Liquid) till en absolut nödvändighet, men också till en teknisk och ekonomisk utmaning av gigantiska mått.

USA drar ifrån – medan Europa reglerar

Samtidigt som EU förlitar sig på piska i form av mandat, har USA valt moroten. Genom kraftiga subventioner lockas investeringskapitalet till Nordamerika, vilket lämnar europeiska aktörer i ett svårt läge. Utan liknande incitament för att sänka produktionskostnaderna för e-SAF riskerar Europa att bli en importmarknad för grönt bränsle, snarare än en producent – en ironisk vändning för en kontinent som vill leda den gröna omställningen.

Det finns också en växande oro för att de höga kostnaderna för e-SAF i Europa ska leda till så kallad ‘carbon leakage’. Om europeiska hubbar blir för dyra riskerar långväga trafik att flytta till nav utanför EU, som Istanbul eller Dubai, där inblandningskraven inte är lika stränga. Detta skulle direkt underminera syftet med ReFuelEU Aviation.

SAS sätter fingret på det många redan anat: det räcker inte med politiska mål om det inte finns fabriker som levererar. Just nu tickar klockan snabbt mot 2030 – ett år då lagen kräver grönt bränsle, men där marknaden riskerar att gapa tom.

Vad är e-SAF – och varför spelar det roll?

• e-SAF är ett syntetiskt flygbränsle som produceras med hjälp av förnybar el och ses som en nyckel till att minska flygets klimatpåverkan.

• e-SAF:s största fördel är att det kan tillverkas i tillräckligt stora mängder utan att vi samtidigt förstör för världens matförsörjning, men dess akilleshäl är den enorma mängd fossilfri el som krävs för elektrolysprocessen.

• Problemet i dag är inte viljan att använda det, utan att produktionen fortfarande är i sin linda. När efterfrågan nu drivs av lagkrav riskerar marknaden att hamna i obalans – med högre kostnader som följd för både flygbolag och resenärer.