Efter en svacka ökar flygfrakten, som Flygtorget rapporterat tidigare. Men alla fraktbolag ökar inte, några har haft en tuff tid. Den reguljära bukfrakten är tillbaka och konkurrerar med de fraktbolag som blomstrade under pandemiåren. Jan Ohlsson tittar närmare på vad som händer på flygfraktsmarknaden och vilka flygplanstyper som är populära. Mest otippat är kanske SAS gamla DC-10-30 Haakon Viking som efter 49 år fortfarande är i tjänst.
En gång svenska West Atlantic har tappat posttrafiken i både Norge och Storbritannien. Det betyder att tre äldre Boeing 737–300 och två 737–400 i fraktversion går ur trafik och i några fall skrotas. Med som mest drygt 50 flygplan i flottan är det nu 3+13 kvar. De två svenska 737-800BCF, som dock sällan syns hemma, utan flygs från Leipzig respektive Istanbul för FedEx, får dock snart sällskap av ännu en nyligen ombyggd 737–800, som tidigare var UR-PSH för Ukraina International. Den Boeing 757 för frakt som går för FarCargo syns mest till Bryssel och Billund med fisk. West Atlantic har ju spanska ägare med mer expansiva Swiftair under paraplyet.
Förre chefen för West Atlantic, Lars Jordahn har ju bytt till chefsstolen på Maersk Air Cargo. I Danmark är det mer expansivt. Den första av två nybyggda Boeing 777F är satt i trafik Billund-Kina, nummer två är leveransklar. Med två nya 777, döpta till Swan och Nightingale, blir det hela 22 stora fraktflygplan. Tio 767-300BCF har kommit senaste åren, men har snittåldern snart 28 år. Tio är fortsatt 767-200BCF med en snittålder på 35,5 år, så även om fraktplan kan bli äldre än så är det många av konkurrenterna som moderniserat snabbare för att spara bränsle.
Svenska Amapola/PopulAir går bra. Men av elva Fokker 50 i trafik flyger sju passagerare och fem frakt. Reguljär frakt körs Trondheim-Oslo vidare, medan man i Sverige kör de tre övriga Arlanda-Jönköping samt för Zimex på Malmö. SE-LJY, ett fraktflygplan som stått avställd på Sturup sedan mars 2020 är åter i trafik, efter underhåll.
Såväl Amapola som West Atlantic har dock bidragit till “svensk flygexport”. Åtminstone nio Fokker 50 och sju ATP har gått vidare till trafik från Kenya. Tidigare i år exporterades en F50 till nya kunden RenegadeAirlines i Kenya efter renovering på Sturup. Den har aldrig varit i Amapolas egen trafik.
Air Canada, som stolt talade om att cargo hjälpt dem överleva pandemin, byggde om ett antal egna 767–300 till frakt. Nu tas två av dem bort. WestJet satsade på fyra 737-800BCF, nu halveras den satsningen. Aer Lingus lägger ned sin fraktterminal i Shannon. I Bryssel blev det storbråk med myndigheterna, när DHL ville införa större, nya 777F nattetid. DHL hotade flytta från Bryssel, men förklarade också att man annars måste återinsätta äldre, mindre och betydligt bullriga plan. Till sist gav myndigheterna upp.
Amazon har skurit ned och bytt underleverantörer. Fed Ex och UPS skyndar på utfasningarna av MD-11F och Boeing 757F utan att ersätta alla, samtidigt som Atlas Air funnit fyra 747-400F att förstärka sin flotta med, bland annat för försvarsflygningar. Även Ukraina har fått ett nytt fraktflygbolag med en 767-300BCF. I denna svängande marknad ser Smart Lynx en stor användning för sina nu 14 Airbus A321PCF, den senaste ex-Finnair.
Generellt kan man väl tala om en utveckling mot färre, men större fraktenheter, men också fler inslag av ACMI.
Fraktfavoriter är nybyggda 777F och ombyggda Boeing 737–800. Bubblare är ombyggda A321, som dock tappat något och så förstås A330. Bland mindre aktörer står sig svenska Saab 340. ATR 72–500 och nu även -600, är flitiga ombyggnadsobjekt.
En udda, redan utfasad fågel, har återuppstått. Det är SAS gamla DC-10-30 Haakon Viking, som en gång havererade i New York, men byggdes om för FedEx. Den har snart 49 år i luften, men hämtades åter från öknen, efter tredje vändan för skrotning, för att renoveras i Colombia. Nu är den åter i tjänst för Cargo Three i Panama, som i sin tur ägs av Venezuela; i sanktion kan tilläggas. Vi får se hur det går.