Regeringen slår knut på sig själv

Antalet flygplatser som skall omfattas av LFV:s ägande minskar påtagligt. Ansvaret för flera av dessa flygplatser skall överföras till berörda regioner. Effekten av förslaget är att kostnader vältras över på dessa regioner och kommuner.

Ersättningen till de icke statliga flygplatserna skall inom ett par år reduceras till att gälla i huvudsak de flygplatser som framöver skall omfattas av Rikstrafikens upphandling av trafik. I klartext innebär detta i stort endast flygplatserna i Norrland.

Regeringen talar i detta sammanhang om att "de icke statliga flygplatserna sedan 1999 subventionerats av staten genom årliga driftbidrag." Detta är i sanning en märklig beskrivning av att staten tagit sitt rimliga nationella ansvar för att säkerställa en grundläggande infrastruktur för det viktiga inrikesflyget med god nationell täckning.

Att staten under samma tid med samma terminologi "subventionerar" tågtrafiken med miljardbelopp genom att avskriva merparten av kapitaltjänstkostnaderna sägs inte med ett ord.

Olycksfall i arbetet eller ett utslag av bristande insikt om sakernas tillstånd, kan man fråga sig.

Flygplatsutredningen talade om att de icke statliga flygplatserna erhöll "ersättning" för att hålla viktiga delar av den nationella infrastrukturen för flyget. Detta är en betydligt mer rättvisande beskrivning vilken regeringen borde insett och anammat i sin proposition.

Regeringens förslag om att krympa det nationella ansvaret för flyget sker med hänvisning till planerade satsningar på järnvägen framöver. Det beklagliga är ju att dessa inte kommer att vara i drift förrän inom 10 -15 ja kanske 20 år. Detta innebär ju att dessa satsningar inte på något rejält sätt kommer att erbjuda flygets resenärer något bättre alternativ på berörda destinationer inom rimligt överskådlig tid.

Flyget kommer under denna tid vara det enda tänkbara transportsättet för att klara en tjänsteresa tur-och-retur under dagen inom landet.

Trots att inrikesflyget endast svarar för en procent av Sveriges utsläpp av koldioxid (0,6 miljoner ton av 60 miljoner ton) framställs inrikesflygets miljöpåverkan som alarmerande. Än mer anmärkningsvärt då regeringen tror på en minskning av inrikesflyget fram till 2020 med 21,5 procent. Vilken precision i framtidsbedömningen!

Här har regeringen tyvärr slagit knut på sig själv och verkar vara på god väg att falla in i den "miljöretorik" som inte så sällan präglar dagens flygdebatt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att regeringen förefaller ha en god insikt om inrikesflygets betydelse för den regionala tillväxten och för att hålla ihop ett glest befolkat land med stora avstånd. Att då presentera förslag som uppenbarligen innebär att det nationella ansvaret reduceras så påtagligt är därför märkligt. Det skulle vara välgörande om den kommande riksdagsbehandlingen kunde sätta några spår i en mer positiv riktning.

Anders G Högmark, ordförande för Sveriges Regionflygplatsers Förbund