Långlinjetrafiken till Asien krymper

De nordiska länderna har haft en gynnsam geografisk position när det gäller trafiken mellan Europa och Asien. Flygkorridoren över Sibirien har varit raka spåret till bland annat Kina, Japan och Korea. Det har framför allt Finnair tagit fast på genom åren med ett flygprogram österut som vissa år haft närmare tjugo destinationer. Norwegians långlinjeplaner var inledningsvis helt inriktat på Asien och Björn Kjos såg Arlanda som en framtida hubb för flygtrafiken mellan Asien och USA. De planerna gick dock i stöpet i och med att Norwegian inte fick tillstånd att flyga över Ryssland.

 

Men nu är allt vad flygtrafik österut förändrat. Först kom pandemin, sedan kriget i Ukraina.

Därför byter många av de traditionella nätverksbolagen fokus när det gäller långlinjerna och riktar blicken västerut istället. SAS vd Anko van der Werf sa nyligen att det är tveksamt om det blir någon mer trafik till Asien för SAS vidkommande, i alla fall inte så länge som luftrummet över Ryssland är stängt. Konkurrensen är dessutom snedvriden i och med att kinesiska flygbolag fortsatt kan flyga den vägen medan SAS, Finnair och andra europeiska flygbolag tvingas ta en omväg söder eller norr om Ryssland som drar upp till 40 procent mer bränsle. Samma sak med Finnair som nu satsar på ett samarbete med Qatar i ambitionen på att stärka närvaron i Mellanöstern och Indien och i viss mån Nordamerika för att minska effekterna av den krympta trafiken till Asien. Övriga europeiska flygbolag har drastiskt reducerat flygningarna till Asien samtidigt som de lagt om linjer. Det öppnar även för att passagerarströmmarna från Europa till Asien nu går via hubbarna i Turkiet, Qatar och Förenade Arabemiraten.

 

Istället ökar nu långlinjetrafiken mellan Europa och USA, bland annat tack vara att kapacitet frigörs hos flygbolagen. Samtidigt lockar det till nya satsningar, Norse Atlantic och JetBlue är två nykomlingar på den transatlantiska marknaden. Intresset pressar också de stora flygplatserna i USA som redan innan är hårt belastade. Visserligen frigjordes ett antal slotar när ryska flygplan stoppades från att flyga på USA och Kanada.

 

- Problemet är bara att det saknas slottar på de amerikanska flygplatserna så det är inte lätt för de stora bolagen att lägga om trafiken. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå hur de ska klara det, säger Björn Kjos, som numera sitter i styrelsen för Norse Atlantic, i en intervju med svd.se

Den transatlantiska trafiken är alltså motorn när det gäller återhämtningen i långlinjeflygandet i Europa. Faktum är att London Heathrow är den flygplats i världen som har det största utbudet av långlinjetrafik, räknat i antalet tillgängliga stolar. Flygplatsen i London lägger beslag på de fyra översta platserna med New York i topp. På IATA är tongångarna också allt mer positiva. Där räknar organisationen med att långlinjeflygandet ska nå samma nivåer som innan pandemin, kanske redan 2025.