Hur går det om alla bara flyger morgon och kväll?

SAS startades en gång i tiden av Wallenberg och staterna i de skandinaviska länderna för att vara ett servicebolag åt de skandinaviska företagen. Det skulle bära sig men hade inte vinstintresse som prioritering ett.

Hela bolaget byggdes kring att vara just ett servicebolag; administration, linjenät och företagspolicy. Linjer som i sig inte var bärande öppnades som service och flögs på både attraktiva och oattraktiva tider, för att ge företagen möjlighet att komma ut i Europa och världen.

Foto: SAS

Det var både attraktivt och lockande att som aspirant söka till SAS, och man var uppriktigt stolt över att få jobbet bland så många sökande och så höga anställningskrav. Det var inga gymnasietjejer eller killar som gick kurserna inte, sökanden hade långa kvalificerade CV:s att visa upp, och alla hade stor framtidstro.

SAS-andan blev ett vedertaget begrepp som det till och med skrivits avhandlingar om. På SAS stannade man för livet, ingen annanstans kunde det finnas bättre stämning kollegor och passagerare emellan. Lönen sattes efter anställningskraven, hade man erbjudit lägre lön och sämre villkor hade man haft andra kategorier sökanden. Som på alla andra arbetsplatser.

Sedan kom avregleringen för 20 år sedan och många företag svek SAS, enligt reportern på SVT. Andra bolag, utan administration och helhetstänk, öppnade morgon- och kvällsavgångar. Bara attraktiva tider, och bara A till B-ansvar! Skulle du flyga med förbindelse var det ditt bekymmer om planet blev försenat eller väskan inte kom med. Bolagen svor sig fria. Servicen med helhetstänket var SAS policy, men passagerarna tittade inte på annat än prislappen.

Och idag står vi i en annan situation. Kunderna förväntar sig samma service och koncept som alltid, men vill inte betala för det utan hänvisar till lågprisbolagen. Och då måste SAS anpassa sig.

Foto: Wikipedia

Och så blir det. Vare sig man förstår eller gillar det, eller har åsikterna jag så mycket föraktar som handlar om flygvärdinnornas ålder och vikt, så tar man som jag ser det ett steg tillbaka. Om man 2009 fortfarande inte förstått vad det är som skiljer i villkor, vad som skiljer hos personalen eller att en sån sak som utseendet på flygvärdinnorna faktiskt ska få ha betydelse går vi tillbaka till 50-talets tänk istället för framåt.

Det blir inte fler valmöjligheter, det blir färre. Om alla bolag flyger morgon och kväll, om alla bara har 20-åriga tjejer som väljer mellan modell eller flygvärdinna (som för 40 år sen) för att de manliga passagerarna önskar och väljer bolag efter det, om man inte kan resa med garantier för en hel resa utan får köpa ny biljett om en resa blir försenad i kedjan, så blir det sämre för resenären än på monopolets tid.

Och företagen får dessvärre också anpassa sig. Businessresenären kommer att få markant utökad arbetstid med mer väntetid på flygplatser. Bagage kan inte genomcheckas med lågpriskoncept och om flyget är försenat så erbjuds varken hotellövernattning eller kompensation.

Det kommer att finnas en uppsjö av mindre flygbolag som alla konkurrerar om samma kunder – de som vill betala så lite som möjligt – men hur billigt kan man flyga utan att börja tumma på säkerhetsrutiner eller kvalificerad personal?

Lågprisbolagen behövs och är värdefulla. De öppnar världen för en helt ny kategori resande och nya livsmönster, utan tvekan. Men det innebär inte att reguljärbolagen med allianspartners spelat ut sin roll, det är ett annat sätt att resa som definitivt bör ha sin plats det också.

Om man jämför äpplen och päron eller tulpaner och rädisor spelar ingen roll. Liksom att jämföra kabinpersonalens löner och villkor i olika bolag och olika länder. Resultatet blir detsamma. Missvisande.

  /Anette Jernström