Om fågelvägar och järnvägar i Luanda

Publicerad den 25 juni 2003
Kommentarer

Tuppen gal någon timme tidigare i Luena än i huvudstaden Luanda. Luena ligger nämligen fågelvägen cirka åttio mil sydösterut. Flyget mellan städerna tar cirka två timmar, och med bil tar det i rådande väglag tre dygn. Luena har också järnväg, men sista tåget passerade 1987. Och det blir en lång väntan på nästa tåg.

Karta över Angola som är 3 gånger Sveriges storlek och i stort behov av flyg. Martin Rosén skriver på uppdrag i södra Afrika.

Luena är huvudstad i Moxico som är landets största provins, en glesbygd stor som halva Sverige. Den ligger närmare Zambia och Demokratiska Republiken Kongo (DRK) än huvudstaden och är och var den mest försummade och bortglömda. Där finns ju inte ens särskilt gott om diamanter, som i de likaledes avsides provinserna Lunda Sul och Lunda Norte. Moxico är istället laddat av symbolik. Det var här som MPLA inledde befrielsekampen mot portugiserna. Och det var här, i Luena, som eldupphöravtalet mellan MPLA-regeringen och Unita undertecknades efter över fyrtio år av krig, sedan Unitaledaren Jonas Savimbi skjutits till döds.


Flygplatsens landningsbanor kantas av flygplan och helikoptrar som kvaddats eller bara gått till vila i det höga gräset. Ett av planen är större än flygplatsbyggnaden. Utmed vägarna till staden rostar stridsvagnar och lastbilar som minne av överfall på bilar eller hela konvojer. På långa sträckor går den sparsamma biltrafiken i sanden intill vägen, där guppen är mjukare och där man slipper groparnas vassa asfaltskanter som lätt ger punkteringar. Vägen är minröjd men dess dåliga skick lär bestå länge än, då upprustningen av andra sträckningar i landets vägnät prioriteras.


Trots krigsminnena är själva Luena, i motsats till Huambo och Kuito, ganska oberörd av kriget. Till och med vattentornet ser fräscht ut, även om det inte på bra länge levererat vatten till omgivningen, inklusive badanläggningen med tio meters hopptorn. I bassängen växer träd och buskar på botten och i omklädningsrummen bor en eller två storfamiljer.


Också i järnvägens pampiga stationsbyggnad, uppförd 1974, har folk bosatt sig. På perrongerna tillreds mat och i entrén säljs lite cigarretter och godis. På bangården i det höga gräset betar getter bland rader av rostiga vagnar och på långa sträckor har räls och järnsyllar omhändertagits för att bli staket eller husstommar. Järnvägshotellet Residencia Leste har blivit bostadshus där maten lagas över små träkolsglödar på balkongerna. På stans breda avenyer, tillsynes dimensionerade för militärparader eller massbilism, vandrar kvinnor balanserande bräddfulla vattenbaljor på huvudet.


Staden har alltså undgått krigsskador, men inte förfall. De hus som nödtorftigt rustats upp tillhör kyrkan eller de internationella organisationer, som kommit in med freden. Men nybyggen och mer eller mindre genomgripande renoveringar pågår. Hyddor har byggts på kolonialvillornas tomter. Med freden har det också kommit in kinesiska cyklar via DRK, som ibland leds som laståsnor. Folk cyklar eller vandrar på vägarna utanför staden även nattetid, mestadels under bördor av sockerrör, ris, träkol och matvaror. Det gjorde man inte förr, under kriget. Mörkret skrämmer inte längre.


Intrycket av Luena som en fridfull plats på jorden är en illusion. Runtom i byarna pågår inte bara hemflyttning av Unitasoldater utan också av flyktingar från Zambia och DRK. Cirka 440 000 ska repatrieras, allt som allt. En av de många aktörer som bidrar för att underlätta processen är Lutherska världsfederationen (LWF). Den har varit på plats i Moxico och Lunda Sul (Saurimo) sedan 1986, och upplevt två brutna fredsavtal. Det här är det tredje, och det som kommer att slutföras.


LWF inriktar sig på skolor, hälsoposter, hydrauliska vattensystem, latriner, utsäde och husdjur i form av getter och höns. Grisar är ännu inte aktuellt eftersom dessa i dagens livsmedelssituation konkurrerar med människorna om födan. Man har nyligen avvecklat ett läger för demobiliserade soldater och bedriver informationsinsatser i byarna. Bland annat utbildas teatergrupper som uppför skådespel med budskap om mänskliga rättigheter, försoning och förståelse för flyktingarna som återvänder. De informeras också om aids och mineringar.


I väntan på att sprängda broar restaureras och vägarna förbättras är flyget nödvändigt för kommunikationerna i riket, inte minst för att nå ut med livsmedelshjälp till hungrande flyktingar. Förenta nationernas olika organisationer har egna flygplan för att sköta verksamheten effektivt.


Inte bara människorna i landet har drabbats svårt av kriget. Det har också djurlivet. Flyget  används också för att flyga in elefanter. Nyligen flögs trettio in från Botswana, varvid en av dem, en ko, bröt ryggen vid landningen. I fortsättningen ska man troligen använda båt/lastbil för denna typ av transporter.


Noterat av Martin Rosén på uppdrag i södra Afrika



Fakta om Angola:


Angola är en republik,


Omkr 12 milj invånare (ingen vet exakt)


Spåk: Portugisiska


Yta, Ca 3 ggr så stort som Sverige

Skriv en kommentar

Kommentarer

Inga kommentarer har skrivits ännu.

Skriv en kommentar

Du kan inte skriva någon kommentar nu eftersom denna möjlighet endast ges i 120 timmar efter det att nyheten skapades.

Du kan skapa en egen tråd i vårt Flygforum om nyheten