Rapport från shanghaiad reporter

Riktningen är klar.
–Vi samarbetar nära med Air China – och det måste vi göra ordentligt och medan tid är så att vi kan få en win-win-situation. Vi hoppas att Air China ska komma med i Star Alliance. Vi vill ha dem med. Vi väntar bara på kineserna, säger Lindgren.
Kan det egentligen sägas tydligare? If you can´t beat them, join them!

I Shanghai har människor bråttom att lära sig, bråttom att utvecklas, bråttom att göra affärer. Jag talar med 24-åriga Rosa, som talar en engelska som om hon bott i t ex Canada i många år. Men hon har aldrig varit utanför Kina. Hon bubblar av energi när hon berättar hur hon redan nått posten som General Manager i ett japanskt företag. Men hon vill vidare. Och tecknen på denna sprudlande energi finns överallt.

Taxichauffören som ska köra mig från The Bund, den brittiskinspirerade breda strandboulevarden, till Finnairs Shanghai-kontor tittar t ex efter tio minuters färd med en förvånad min på mig i backspegeln. Han säger något på kinesiska. Så bromsar han in, vänder sig om och med samma förvånade, frågande min håller han handflatorna uppåt och emot varandra och sedan viker han dem utåt. Nu förstår jag, han tycker att jag slösar bort tid genom att bara sitta där bak och titta. Han tycker jag borde använda tiden till att läsa i stället! Ingen dum idé, så jag tar upp mitt exemplar av China Daily.

Chauffören gasar på igen och ler nöjt med hela ansiktet via backspegeln, som en glad missionär som just lyckats omvända en tidigare missledd. Jag tänker; hur i all världen ska vi i väst i längden i ädel tävlan om affärer, och på andra områden, kunna mäta oss med människor med en sådan inställning och med ett land med 1,3 miljarder människor?
Väl framme för intervju med Eeva Haarla-Perttu, Finnair-ansvarig i Shanghai, påminns jag ännu klarare om utvecklingen. Hon berättar att redan idag, ett år efter att Finnair började flyga direkt mellan Helsingfors och Shanghai, så är över hälften av passagerarna på linjen kineser.

Detta var en av de sista dagarna i augusti. Och då ska man veta att det var först efter den 1 september, som det blev helt fritt för alla kineser att få turistvisum för att i grupp besöka alla EU-länder. Så det är först nu turisttrafiken så att säga kan börja. Medan jag lyssnar räknar jag i huvudet. Låt säga att bara en kines av 10 000, av Shanghai-områdets totalt runt 200 miljoner människor, varje månad skulle börja flyga till Norden med Finnair. Det skulle betyda 20 000 fler passagerare per månad.

Shanghai satsar, förutom på att bli ett högteknologiskt centrum, också på ett bli ett affärs- och finanscentrum. På nivå med London, Tokyo, Hongkong och Singapore. Dit är det förstås en bit kvar. Men Shanghai är på gång. Ett tecken så gott som något är att Handelsbanken, den svenska bank som har den starkaste närvaron i Asien, nu har ansökt om att få öppna bankfilial i Shanghai. Kontor har man flera i Asien, men fialer har man annars bara i Hongkong Singapore.
Överallt i Shanghai byggs det. En guide hävdar att det finns över 2 000 byggnader med fler än tjugo våningar i staden. En av dessa är Jin Mao Tower i hjärtat av Pudong, Shanghai´s Manhattan-liknande finans- och affärsdistrikt. I byggnaden ryms världens högsta hotell, Grand Hyatt Shanghai, inrymt på våningarna 53-87.

Låter Shanghai kanske lite modernt sterilt och trist? Nejdå, här finns ännu en hel del gammalt kinesiskt. Tidigt om morgnarna gör grupper av människor kinesisk morgongymnastik intill fonden av höghus på The Bund. Här finns buddistiska tempel att besöka, shoppinggatorna Nanjing Dong Lu, Huaihai Lu och Xujia-hui. Och så den kaosartade marknaden Xiangyang, bl a med allt av falska märkesvaror man kan önska, samt en speciell tygmarknad. Och förstås all världens restauranger, barer, pubar, nattklubbar.

I Shanghai talar människor också, oftare än i övriga Kina, bra engelska. Och människor är mycket hjälpsamma, trevliga, nyfikna på människor utifrån, från väst. Förutom på USA, som många faktiskt säger. Shanghai är trivsamt. Så trivsamt att man hyser förståelse för varför man förr med våld tvingades hämta sjömän till fartygen. Så föddes uttrycket att shanghaia någon. Fast sjömännen som inte ville lämna Shanghai fick man förstås främst hämta upp från bar- och glädjekvarteren.
Själv skulle jag ha nöjt mig med att få tillbringa ännu en kväll i The Jazz Bar, bland kineser och all världens Shanghaibesökare, på ärevördiga Peace Hotel. Här svingar man en bägare medan man lyssnar till sexmannabandet Old Jazz Band, medelålder över 75 år.
Så varför inte åka till Shanghai på nästa city-break? Här ett prisexempel med Lotus Travel, 7 dagar Shanghai på egen hand för 7500 – 8 000 kronor: flyg T/R med SAS, fem nätter i dubbelrum på klassiska, fyrstjärniga Broadway Shanghai Mansions, alldeles intill The Bund, inklusive frukostbuffé, visum till Kina och transfers.