EUs dråpslag mot flyget, en studie i dumhet !

Åter en reglering har fötts, den här gången kallad Förordning 261/2004 rörande etablering av gemensamma regler för kompensation och hjälp till passagerare i händelse av överbokning och inställt flyg eller vid längre flygförseningar.
Förordningen vilar på minst tre vanföreställningar. För det första att flygbolagen själva kan påverka sina förseningar. För det andra att man har rätt att få en ny Rolls Royce när ens gamla Volvo fått punktering och för det tredje att allt under solen måste detaljregleras. Vi skall titta på en sak i taget.

Vad regleringsivrarna inte har vilja till att förstå är att inget flygbolag fött, önskar förseningar eller inställda flygningar. De undviks till varje pris, eftersom de kostar massor med pengar och good will. Jag skall inte plåga läsaren med alla delposter, men jag försäkrar att sista raden inte är en munter läsning och siffran är mycket högre än vad någonsin reglerarna tror. Förseningar och inställda flyg inträffar nästan alltid av orsaker utanför flygbolagens kontroll, som dåligt väder, stockningar i luften eller på flygplatsen eller av säkerhetsskäl, oftast tekniska orsaker. Denna fundamentala brist på förståelse av hur flygbolagen resonerar i en marknadsekonomi flödar ut i förordningens alla hörn. I punkt 3 av Artikel 5, kan vi läsa att flygbolaget inte skall behöva betala ut ersättning för en inställd flygning, om flygbolaget kan bevisa att beslutet är förorsakat av särskilda omständigheter som inte hade kunnat undvikas, trots att alla rimliga åtgärder hade vidtagits. Som det heter numera—MEN HALLÅÅÅ! Det som fascinerar mig mest av allt är att det faktiskt finns folk som tror att det finns bolag som inte försökt allt, innan deras surt förvärvade pengar rinner ner i rännstenen.

Därför är det skandalöst att hetsa flygbolagen med 400 Euro i kompensation att betala för varje passagerare vid tre timmars försening på en flygning inom EU på över 150 mil. Anta att detta sker för Ryanair med sin B-737/800 med 189 stolar. Det ligger i sakens natur att ett flyg oftast är lika försenat hem som det var på utresan. Det hela skulle då kosta Ryanair 151.200 Euro, knappt 1,4 miljoner svenska kronor, enbart i passagerarersättningar för en tur & retur flygning.

Detta leder oss in på nästa punkt, den om att ersättningar normalt står i proportion till vad man betalar. Principen är lika gammal som naturlig, dock inte i vårt fall. En vanlig människa kan förstå att om någon betalar 2 miljoner för en Rolls Royce, så kan en tekniker flyga hit från England och laga bilen utan att lämna en nota. Samma människa förstår också, att köper man en Volvo så händer inte detsamma och ingen väntar sig det heller. Men detta förstår vare sig Kommissionen, det svenska Konsumentverket eller Ulrica Messing (bilden). Det finns inte ens det minsta lilla missförstånd eller förbiseende att skylla på. Messing säger så här, läs gärna några gånger. Kompensationen till drabbade passagerare har ingen koppling till biljettpriset. Om du betalar en krona för en biljett hos Ryan Air, ska du ha samma ersättning som vid köp av fullprisbiljett. Man saknar ord.

Vårt rättssystem bygger på avtalsfrihet mellan köpare och säljare, reglerad av avtals- och köplagstiftning. Efter andra världskriget har den svagare parten, konsumenten, fått sin rätt alltmer stärkt. För det mesta är det rätt och riktigt, men under senare år har gränsen för rim och reson allt oftare passerats. I vårt fall kräver affärsresenärerna, EUs tjänstemän och parlamentariker inräknade, att det självklart skall kunna gå att strunta i sin bokade flygning, för att sedan ta en annan utan att betala något extra. Men detta kostar pengar i form av uteblivna intäkter, med mindre bolagen kan kompensera sig genom att just överboka. Vill Kommissionen slippa överbokningsprincipen, så blir man tvungen att acceptera biljetter med en rad restriktioner och så tar det roliga slut. Vid förseningar finns redan ett väl fungerande system för kompensation bland nätverksbolagen. För lågprisbolagen ingår det som en del av avtalspaketet med resenären att denne står risken för förseningar, mot att han betalar ett lägre pris. Det är just den balansen som Kommissionen gör våld på genom denna reglering.

Slutligen måste det kännas ytterligt genant för det svenska Konsumentverket att tvingas vara hantlangare åt Kommissionen i detta trista ärende. En hel flygindustri, från de gamla IATA-bolagen, via samtliga Europas regionala flygbolag över till alla våra nya lågprisbolag har gått till domstol för att i sin vanmakt protestera. Domar har aviserats till hösten Ingen har velat lyssna i Bryssel. I stället har flygblad delats ut på våra flygplatser med lögner och felaktig information om förordningens innehåll. Bland annat har Kommissionen, trots massiva vädjanden från flygbolagen, valt att helt utelämna att undantag finns vid särskilda omständigheter, som jag nämnde tidigare. Det här är ett skolexempel på hur det inte får gå till. När Konsumentverket ingriper mot bolag, t ex i deras marknadsföring, sparas inte ett kritiskt ord mot envar felaktig stavelse och runt hörnet ruvar Marknadsdomstolen. Men när ny lag, som aldrig borde ha tillkommit, presenteras lögnaktigt bland annat av Margot Wallström (bilden) och Ulrica Messing, då är det alldeles tyst. Förordningen är mycket illa skriven, den är suddig och tvetydig. I sitt företagsförakt har den här hanteringen potential att kunna rubba t o m den mest EU-vänlige medborgare, vilket är trist eftersom de inte växer på trän i Sverige. Ett är dock tvärsäkert, den här förordningen orkar inte flygindustrin leva med. Jag ber slutligen en stilla bön till högre makter att dessa måtte ingjuta så pass mycket klokhet och ödmjukhet hos tjänstemän och politiker i EU, att något liknande aldrig någonsin ser dagens ljus igen.