Fågel, fisk eller mittemellan?

I flygets värld forsar fiskarna fram i lågprisvattnet med Ryanair och Easyjet i spetsen.

Förra året flög Ryanair 42,5 miljoner passagerare i sina 120 st B 737-800 på 436 linjer i 24 länder. Till 2012 uppger Ryanair sig komma att flyga 80 miljoner passagerare. 161 ytterligare plan av samma märke är fast beställda.

Bolaget beräknas bli världens största internationella flygbolag i år med världens yngsta och mest miljövänliga flygplanflotta med två år på nacken och med en fläckfri olycksstatistik under sina 22 år i luften.

EasyJet har 122 plan, 87 st A 319 (med ytterligare 100 fast beställda) och 35 st B 737-300 (under utfasning). 2006 flög EasyJet 33 miljoner passagerare på 258 linjer i 11 länder.

Fåglarna finner vi i stort flygplansformat på långa sträckor. Särskilt många fåglar finns i Persiska Viken och Storbritannien.

I förra veckan lanserade Silverjet, ett nytt brittiskt bolag, en daglig förbindelse mellan Luton och Newark enbart med 100 affärsstolar i en 2-2-2 konfiguration i B 767. Normalt finns ca 250 stolar i denna flygplanstyp.

Två amerikanska bolag, Eos och Maxjet finns redan på banan mellan Stansted och JFK, Eos med 48 stolar i B 757 och Maxjet med 102 stolar i B 767.

Silverjet listades framgångsrikt på Londonbörsen i maj 2006 med £25,3 m från institutionella ägare. Silverjet köpte sina operationella tillstånd, ett betydande kassaflöde samt erfaren personal genom förvärvet av Flyjet, ett brittiskt charterbolag och slapp därmed en hel del nybörjarplågor. På Luton har Silverjet en egen terminal med separat check in och bagagehantering och helt utan sedvanlig flygplatsstress. På Newark har bolagets lyckats kontraktera motsvarande faciliteter.

De stora bolagen på Heathrow och Gatwick kikar noga på vad som sker på Luton och Stansted.

De två Stansted bolagen har sedan starten i slutet av 2005 knaprat åt sig 6 % av affärstrafiken över Nordatlanten och BA har hjälpt dem genom att inte ta vara på sina gamla Concord-kunder.

Eos produkt närmar sig första klass, men till affärsklasspris. Silverjets nya produkt är en “flat bed” affärsklass till priser från £799 retur New York. Med hundratalet stolar i planen och egna terminaler liknar produkten den av många saknade Concorden. Långsammare förstås, men känslan finns och publiken strömmar till.

I “Europa” som engelsmännen säger, flyger Lufthansa tre linjer till USA med 48 stolar i A319 och 44 stolar i B 737-300. KLM flyger Amsterdam – Houston med 44 “flat beds” i en B 737 och Swiss har 56 sådana mellan Zürich och Newark också i B 737. Flera är på väg t ex Elysair från Orly till Newark.

Så även om den amerikanska kongressen satt käppar i hjulen för ökat utländskt ägarskap i USA-bolag och därmed tvärstoppat det tänkta frihandelsavtalet i luften mellan USA och EU, har detta inte dämpat produktutvecklingen och expansionen mellan parterna.

Hur ser det ut mittemellan då? Inte trevligt vill jag påstå.

Till skillnad från att finna en möjlig skattgömma som i leken, finns här ute i verklighetens Europatrafik bara mörker, skrik och rop och blodspillan. För dem som inte är renodlade lågprisbolag, vill säga och inte många av dem heller för den delen.

Ingen produktdifferentiering att tala om och enbart två saker räknas, låga kostnader och låga priser.

Mitt i detta inferno befinner sig SAS med nästan allt de har, utan fokus på sin produktportfölj och i fullt slagsmål i lågprisdammen. Det blå fiskvattnet i närheten är genom gedigen passivitet de senaste 20 åren uppgivet till Finnair, KLM och Lufthansa.

Varför frågar man sig, gjorde inte SAS en “Finnair” österut från Arlanda för länge sedan, medan intercont trafiken väster – och söderut skulle kunnat fortsätta att expandera från Köpenhamn? Två hubbar och ett nytt ståtligt liv.

Varför inte? Den som kunde svara på det.