Vanstyre i rese- och turistbranschen

Det skrivs just nu mycket om krisen i den svenska resebranschen och inte minst flyget där SAS är den som får mest uppmärksamhet med anledning av sin dominerande ställning. Glömda är alla andra kriser som skulle komma efter Curt Nicolin-kvastens dagar. Problemet för resenäringen är inte alls så som det oftast utmålas, att det i huvudsak är beroende av den 11-9 2001, sviterna efter Irak kriget eller SARS. Dessa kriser har bara påskyndat branschens kris och åskådliggjort en i grunden sjuk bransch. Det handlar om en strukturkris, en kris som många sett smyga sig på under en längre tid, alldeles tydlig och inte alls orsakat av oförutsedda händelser.

Grundfelet är branschens beroende av offentliga medel, bidrag som slussas via ett sinnrikt uppbyggt bolagssystem där alla äger varandra. Regeringen berömmer sig ofta för ett långsiktigt ägande och icke kortfristiga vinster. Men ansvaret vilar tungt på regeringar eftersom man under årtionden haft okunniga personer i styrelserna. Det ”fria kapitalet” tillförs branschen i form av AP fonder, regionalfonder, stiftelser, kommunal och landstingspengar. Statens, länens och andra institutionella ägarfonders inblandning är ofta förödande. Dess företrädare har ett amatörmässigt intresse för resor och turism, men kan inte sätta sig in i branschens fluktuationer och framför allt hur denna näring skiljer sig från tillverkningsindustrin. I den senare kan man lagra en osåld vara eller sända den till annan plats i världen även med förlust – Rese& turistindustrin lever under helt andra betingelser, det som inte är sålt före en viss avresedag är en förlorad inkomst som inte kan tas igen! Någonsin! Detta är två helt olika världar som inte går att förena. Det ställs därför höga krav på de som går in med kapital i en komplicerad tjänstebransch.

Förskottsbetalningar från kunderna vilket skapar likviditet utan större eget kapital har attraherat många lycksökare som kommit och försvunnit. Turistbranschen är komplex och kräver att man sätter rätt folk i styrelserna.

Sveriges Rese& turistindustri behöver först och främst en befrielse från statsmaktens och de institutionella ägarnas inblandning. Den svenska resemarknaden, i särklass största i Norden, har till skillnad från kontinentens utvecklats i ett totalitärt system, där få bestämmer allt och den mesta energin har lagts på att förhindra varje form av obehaglig konkurrens.

Makten och härligheten!
Olika så kallade plattformar – en är föreningen RIS (Researrangörerna i Sverige) – där Vingresor och Fritidsresor sedan länge i kartell-liknande former delat upp den svenska chartermarknaden. Man använde gemensamma flygplan och hindrade varje form av liberalisering som exempelvis den utformning av resegaranti som skyddar dessa två koncerner mot uppstickare. Den är – genom att hindra små entreprenörer – samtidigt är ett förfärligt hinder i utvecklingen för hela den övriga branschen.

Branschen är cementerad sedan gott och väl 30 år, Fritidsresor som säljer via resebyråer, Vingresor i huvudsak säljer via egna butiker. Så var det fram till Internets genombrott. Sedan finns det ett antal nisch arrangörer som, när dom blivit för stora, köps upp av endera koncernen. Det finns få lysande undantag likt Swansons som levt ett eget liv, skickligt och engagerat skött med en tydlig ägare.

Apollos grundare var den ende som – under en period -lyckades bygga upp en stark produkt på Grekland. Misstaget, som två tidigare kollegor före honom har gjort, var att utöka till andra destinationer, därmed kom krisen. En lycklig timing gjorde att räddningen stod i att det fanns en utländsk köpare, denna gång.

Lågprisflygets intåg i Sverige är inget märkligt, den kan endast tillskrivas blinda managers som inte förstår att när närmare en halvmiljon Nordbor har en egen bostad i Spanien så behöver de transport dit och därifrån. Det behövs alternativa resvägar utöver det som SAS erbjuder bakom skynket, med ovälkomna mellanlandningar så att resan tar en dag istället för ett fåtal timmar.

SAS ägde Vingresor under en längre tid och efter 15 års ägande var förlusterna större än de få år då man gjorde vinst. SAS såg till att det inte uppstod en konkurrenssituation med Ving. När man till slut sålde verksamheten när förlusterna började närma sig 1 miljard kronor, väckte det aldrig några frågetecken inom branschen.

Fritidsresekoncernens VD Anders Holst, som på ett seminarium så sent som hösten 2002, höll ett föredrag med tesen lågprisflyget är en bubbla och allt skall framöver skall förbli vad det varit illustrerat med prognoser om charterns ständiga tillväxt. Några dagar senare kom sanningen ikapp – en kvartsmiljard i förlust och en VD som lämnade smörgåsbordet. Det där med koncernchefer som far runt till destinationerna – gärna till nya exotiska – och låter sig firas är en märklig företeelse. Däremot att vara nära marknaden, det får andra göra och dom har inget att säga till om.

Okunskap om marknaden!
Vi har i Sverige en årlig företeelse i TUR-mässan i Göteborg, där branschen träffas, mest chefer, i fantastiska montrar med mycket skumpa, tjo och tjim. Branschens chefer finns där 1 eller 2 dagar, sedan kommer publikdagarna på lördag och söndag, då finns det nästan inte en chef kvar utan där sitter lite folk som lämnar ut broschyrer. Så här har det pågått sedan TURs tillkomst som också egentligen var emot branschens uttryckliga önskan. Vad som hade varit mest naturligt var att gå ut med stora annonser – besök oss på TUR mässan och tala med vår koncern chef – som finns här lördag samt söndag. Eller Sveriges Turistråds chef med alla regionalchefer som ställer sig inför dem som betalar deras löner? Har det funnits ett mera gyllene tillfälle för att få höra kundernas egen röst utan filter i många led? Hade man gjort detta, hade man i ett tidigt skede upptäckt (sedan det gavs möjlighet i början av 90 talet) att det hade varit en lysande ekonomi i att sälja en stor del av flygkapaciteten i enbart stolar och därmed möta lågprisflyget och detta inte bara ut ur Sverige utan även omvänt, från andra länder till Sverige där lokala arrangörer kunde ta tag i resenärerna för att resa runt ex vidare till Nordkap. I så fall hade resebranschen idag sett helt annorlunda ut.

Charterflygets mycket väl uppbyggda nät av flygrutter med en lokal organisation vore en svårslagen konkurrent till alla som därefter försökt slå in sig på flygstolsmarknaden. SAS ledning har under alla år lidit av oligopolsituationen med en marknadsuppdelning mellan storbolagen i AEA, där det varit lätt att sälja biljetter till fullt pris till resande tjänstemän som tidigare inte behövt se på reskostnaderna. Det är väl inte en tillfällighet att Tranås resebyrå är ett av de mest lönsamma i landet med SIDA som huvudsaklig kund.

SAS ledning och därmed deras medarbetare långt ned i organisationen uppfyller alla kriterier för ett dominerande bolag. Alla som haft med detta bolag att göra i djupet förstår vad jag menar. Hur är det möjligt att SAS under 40 år, i nästan ensam majestät på marknaden inte kunnat fylla sommarnorden med turister? Jag vet, för vi försökte köpa tomma flygstolar som fanns i hundratusentals under juli och augusti månader, men var det inte barnledigt, pappaledigt, omplaceringar, förflyttningar, tjänstledigt eller bara tjänsteresor – och så förstås oändliga möten! Allt för att slippa ta tag i frågan med vilken man inte samlar pluspoäng i en organisation av kontroller och lydmänniskor. Pyramiderna blev aldrig rivna!

En förlorat generation av chefer!
Den som – i resenäringens företagsledningar  eller styrelser – vill diskutera  mer principiella framtidfrågor, blir ofta ett störningsmoment på mötena, en Kufstämplad avvikare. Därför har en hel generation chefer krökt rygg till höger och till vänster. Kompisköret har förstört som inget annat. Branschen räds förnyelse och alla som redan pinkat in sina revir bevakar dessa som ett guldägg. Många vill bevara herreväldet på marknaden och tar till alla möjliga knep för detta.

Till stöd har man kommunikationsministrar, en Luftfartskrets med myndighetsfolk som – utan protokollförda möten – bevarat dominanterna från konkurrens så långt det varit möjligt.
Konkurrensverket kan inte vara okunnig om allt detta – men när huvudmannen tidigare var å ena sidan KF / SJ och på andra sidan SAS och Wallenbergsgruppen, vilket enkelt åskådliggörs varje år av Högskolan i Borlänge. Att riva upp en fullständig felaktig och trubbig resegaranti där dessutom Sverige inte lever upp till EU-lagen är något som Sveriges regeringar och myndigheter haft på sig sedan EU-inträdet 1995. Resegarantins nuvarande utformning är ett stort hinder för den inhemska turismens utveckling och har så varit under lång tid.

Självklart är det enklare sagt än gjort – inte för att det inte skulle finnas material utan för att inom staten är alla beroende av varandra, tillsättningen till nya poster där alla vill till Bryssel till dom stora pengarna för en underbetald och under svenska skatter belastat jurist, måste man ligga väl till hos dem som ytterst fördelar guldkornen, vem kan ta anstöt för ett rationellt tänkande?
Styrelsen i rese & transportbranschens hopplöst onödiga föreningar är en annan förlamande verksamhet helt utan taggar eller möjligheter. Istället grälas det, delas upp i mindre föreningar alla utan ordentliga resurser. De som sätts i styrelsen har som främsta uppgift att bevaka det egna företagets intressen, inte branschens. Turistcheferna sitter i organisationer på sin ort och bevakar grannortens utveckling – inte hur man tillsammans skulle kunna öka tillförseln av nya turister. Inom bussbranschen har landstingsägda verksamheter fullständigt lagt en förlamande hand över branschen, varför alla lider och blöder.

Turist Sverige fortfarande utan hotell-klassificering 2003!
En Hotellklassificering, skulle vara en revolution i Sverige och en alldeles självklarhet lik i alla ”riktiga” turistländer. Hotellen i Sverige vill inte klassificera sig med 1, 2, 3, 4 eller 5 stjärnor. Ett av de mest betydande företagen för Sverige på konferens och kongressmarknaden vill dra igång en egen klassificering av Stockholmshotellen. Det lär vara så att man försökt utan att lyckas i 30 år – jodå helt rätt i 30 år.

Bilden: Grand Hotell som gärna vill ha hotellklassificering.

Efter några debattartiklar i frågan så bestämde man sig för att trots allt göra ett försök. SHR (Sveriges Restaurang och Hotell) har skrivit under ett brev som skickades ut till 140 hotell i Stockholmsområdet. Scandic, som ägs av Hilton, gillar inte detta, men har svårt att argumentera mot stjärnsystemet så länge det refereras till den internationella marknaden. Facit för 2003 är att det blev inte blev någon stjärnklassificering denna gång heller. Scandic, nu och tidigare  motsatte sig ett stjärnsystem, eftersom många av deras hotell är så nedgångna att de möjligen  klarat av vara 2-stjärniga en skandal Scandic inte vill få belyst. Scandics egen marknadsdominans står före nationella intressen och man lägger hellre sin energi på att stoppa något som är en självklarhet i resten av världen. I den svenska turistdebatten styr de snäva egenintressena. Bara den som campar kan äntligen, genom campingbranschens försorg, se fram emot en klassificering och detta efter 20 år av debatter! Grattis.

Det klagas – med rätta – högljutt inom den Svenska turistnäringen över att så få utlänningar besöker Sverige, men vad gör man åt detta? Ständigt nya utredningar, ett resultat av en förtvivlan från statsmakten. Man vill en gång för alla försöka komma tillrätta med en industri som växer i hela världen. Den av regeringen inledda förnyelse av turistindustrin genom ett  framtidsprogram för Sverige sköts i sank av – just det – branschen själv. Samma företrädare -merparten finns kvar i branschen – sköt sig själv i foten när man i mitten av åttiotalet ansåg att det var bra med 25% moms – för då kunde man lyfta av den! Kvittot på detta oförstånd kom med historiens största nedgång och tusentals konkurser som följd.

Sverige är landet med de stora avstånd, vyer, glest mellan byar, folk och sjöar samt raka vägen till Nordkap. Marknaden ligger i, att från ett tätt befolkat Europa, få bo i en egen stuga helst utan nära grannar. Inget land i Norden har så många tomma fritidshus i inlandet och vid kusten – ett gigantisk slöseri med kapital. Men skattelagen motverkar uthyrning, eftersom all inkomst över 18.000 kronor skall läggas på topp av en redan befintlig inkomst. Vad det innebär förstår varje läsare. Sålunda lånas husen istället ut till vänner och bekanta för en liten svart ersättning. Europaturisten som enkelt skulle kunna tillföra miljarder till turistnettot från dag 1 ställs utanför, eftersom LO och andra för in debatten på det orättvisa i att vissa har sommarhus och andra inte. Att alla inte alls vill äga ett sommarhus – bara hyra menden debatten vill man inte lyssna på.

Hade man tagit upp tråden att alla i Sverige får ett fribelopp istället på dagens 30.000 kronor till 150.000 kronor och samtidigt minskade bidrags Sverige i motsvarande grad – skulle detta vara ett nollsummespel och samtidigt vara en revolution i svensk skattepolitik och starten för ökad turism.

Det spelar ingen roll hur många miljarder det satsas i marknadsföring om produkten som kunden efterfrågar inte finns. Alla kan inte bo på Grand Hotel och besöka Drottningholmsteatern. Mötesindustrin i all ära men utbudet i Europa är gigantisk, varför varje enskild kongress som kommer hit sker genom ett otroligt skickligt och personifierad arbete.

Ett ishotell är ett kul inslag – en trend. Men det kommer nya och andra trender. Att få bo i sin egen stuga är däremot en dröm – och ingen trend. Det som saknas är en helhetsplan baserat på nationalekonomi och långt borta från snäva egenintressen. Olyckan i svensk rese- & turistindustri är ett tydligt exempel på politikens tilltagande likriktning. Den kris som branschens kapitalägare nu måste reda ut kan förhoppningsvis leda till en förnyelse.

De lysande undantagen!
Strömma Kanalbolaget med en tydlig ägare i form av Rettig-koncernen i Finland, är en  välskött koncern som har tagit över mycket av kris-Sveriges verksamheter, utvecklat dem och gjort dem  lönsamma. Ski Star är en svenskägd koncern också med tydliga ägare, som omvandlar Sveriges fjällvärld till en succés -story. Destination Stockholm var en sorglig historia under många år, fram till dess tydliga ägare med bred kompetens tog över och vände jätteförluster till vinst. Det privata svenska resebyråledet, de små lokala och regionala bussresearrangörerna, där fåmansbolag med tydliga ägare står för verksamheten, har visat överlevnadskraft och utveckling som få. När når denna typ av företagande övrig reseindustri?

(Du som vill bemöta eller stämma in i denna krönika kan kontakta Toni direkt eller info@flygtorget.se / v h Red)