Rädd att flyga – eller MC-tur med förhinder

Efter snart 30 år i branschen anser jag fortfarande flyget vara det säkraste transportmedlet, men vad hjälper det egentligen, när skräcken har borrat in sina vässade klor djupt in i ens märg och ben…? Min empati är stor för de som har stora skälvan, ty jag har själv skakar som ett asplöv till accompangemang av sprutande hand och fotsvett. Tre flygupplevelser som passagerare i enmotoriga privatflygplan planterade skräcken i mitt jag, och det förblev sittande i över 4 år. 

Upplevelserna som triggade skräcken berörde extrem turbulens, nedisning samt “soppatorsk” i dåligt väder med påföljande com failure. En föga behaglig start på ett jobb med flyg i fokus, men en väl så nyttig erfarenhet som serviceidkande tornsvala… Jag var lyckligt lottad som arbetade vid en flygplats med en stor blandning av flygkategorier, vilket gav mig möjlighet till studieresor i cockpit. Denna ynnest gavs mig av flygande personal med förståelse för min flygrädsla. Mina resor innebar medverkan i hela flygprocessen, från inhämtande av information om väder/kommunikation/navigation och inlämnande av färdplan, till att följa med i radiokommunikation och kartläsning under flygning.

Efter 4 liknande “sittapåklappenresor” avtog hand/fotsvetten. I utbyte fick jag hemmoroider efter dessa resor a´ 10 tim klappsitt med 40 min turnaround. Kära Jantelagen slog till och jag blev av min kollegor anklagad för att ha rest för att handla taxfree. Detta gick ända upp till HK och skriftlig varning blev utfärdad. Det kan nämnas att undertecknad skriver sig till nykterist- och ikkerökarlaget… Så där satt jag med reducerad skräck, utan sprit/cig, med en varning och med hemmoroider som effektivt stoppade MC körningen den sommaren.

Efter denna introduktion företog jag mig en “hitchpitch” kurs (spaka själv) påhejad av mina stöttepelare Pelle Scherdin, Pierre Hollander,  Lantmäteriets piloter och Lasse Lindström (SAS orakel). Dessa stöttepelare spelade en stor roll i mitt tillfrisknande, eftersom jag gavs möjlighet att jobba mig genom flera “plan” (vitsigt…) Flygning med segelflyg, tvåmotorplan, turboprop, öppen dubbeldäckare och simulatorträning, stimulerade tillsammans mitt intresse, rätade upp mitt focus och stärkte mitt självförtroende. När jag efter ca 4 års ihärdigt bearbetande av resterande flygrädslor kunde jubla uppochner i en JAK under en flyguppvisning i Ljusdal, då kände jag mig både trygg och i hamn.

Det finns många triggerpunkter till flygrädsla. Oavsett om den har min bakgrund eller om den består av ett psykologiskt separations trauma, en psykos, klaustofobi eller ren och skär nervositet för det okända, så vill jag uppmana till en “flerplansbearbetning” i temat flyg. Vi bör även komma ihåg att det finns anhöriga i ankomst/avgångshallar som svettas emedan resenären glatt och oberört går ombord…