Varför inte fallskärmar istället för flytvästar?

De mailar och ringer i spridda skurar året om. I maj och i oktober hör flygrädda av sig som mest, innan resandet drar igång på allvar under sommar- och vintersäsongen. Trots sin rädsla är det många flygrädda människor som av olika skäl ändå ger sig ut i ett flygplan. Familj, släkt och vänners tjat gör att de tills slut inte orkar stå emot.

Alla undersökningar som gjorts visar att mellan 20-25 procent av befolkningen i västvärlden känner någon form av rädsla inför att flyga. Då avses hela skalan av rädsla, från ett visst obehag under någon fas av flygningen till ren och skär dödsskräck från det att flygresan är bokad.

För omkring sju år sedan beslöt vi på Britannia att starta kurser för flygrädda. Personligen hade jag en ganska måttlig erfarenhet i ämnet. Visst hade jag under de två år jag arbetade i kabinen tröstat en och annan flygrädd, men jag kände ingen personligen som var rädd att flyga.

Första kursen vi anordnade var gratis. Vi hade gjort en liten marknadsundersökning som bekräftade övriga internationella undersökningars resultat. Undersökningen tillsammans med information om att vi skulle anordna en kurs gav vi till en journalist på en kvällstidning.

Nästa morgon fick jag syn på en löpsedel på väg till jobbet. Där stod: “En av fem svenskar har dödsångest vid flygning”. Orden “svenskar” och “dödsångest” var störst och fetast på löpet. Jag köpte tidningen och ett helt uppslag inne i tidningen handlade om flygrädsla och vår kurs, att den var gratis samt telefonnumret till vår växel.

Innan lunch hade över 100 personer anmält sig och vi tvingades meddela de som ringde resten av veckan att kursen var full. Vi blev alla ganska överrumplade av det enorma gensvaret och hade säkert kunna fylla ett 10-tal kurser à 100 personer per kurs.

Dagarna innan kursen hörde många av deltagarna av sig med olika frågor. Hur ser lokalen där kursen ska hållas ut? Hur många utgångar finns det? På vilken våning ligger kurslokalen? Hur många pauser kommer ni att ha? En del bakgrunder till flygrädsla började utkristaliseras; klaustrofobi, höjdrädsla, kontrollbehov.

Sedan vår första kurs har vi säkert haft 20-talet kurser. Vi har alltid varit noggranna med att i alla sammanhang understryka att vi inte utger oss för att bota rädslan. Däremot ger vi deltagarna en faktabaserad kunskapsgrund att stå på med vilken de kan gå vidare och bearbeta sin egen, personliga flygrädsla. För ingens rädsla är den andres lik.

Mycket grovt kan man i alla fall säga att flygrädsla ofta grundar sig i klaustrofobi, kontrollbehov (det är piloter som ansvarar för mitt liv, vilka är de, jag kan inte ens se dem), teknikrädsla, att man själv varit med om något skrämmande under en flygning eller att det helt enkelt bara “har blivit så”.

Den sistnämnda gruppen handlar ofta om personer som varit ute och flugit i en period av sitt liv då de varit ur form. Det kan röra sig om kärleksbekymmer, ekonomiska problem, allmän depression, mm. När de sedan mår bättre och flyger igen kan en obehagskänsla dyka upp och det är svårt för dem att sätta fingret på varför. Det är som om den speciella miljön ombord fungerar som en slags betingning. Känslan av obehaget från förra gången sitter kvar i det undermedvetna och triggas igång av miljön. Obehaget kan på det viset förvandlas till flygrädsla, trots att obehaget en gång orsakades av något helt annat än en flygning.

Ett av de tydligaste exemplen jag hört på detta var en kvinna som när hon var liten flicka hade flytt med sin familj från Chile. Berättelsen var som en gastkramande spionthriller ända tills familjen kom ombord på flygplanet och det lämnade Chile. Flygningen i sig var fullkomligt normal, men den lilla flickan och sedemera den vuxna vuxna kvinnan kopplar för evigt ihop flygning med den dramatiska flykten.

Många flygrädda skäms, i synnerhet flygrädda män. Flygrädda kvinnor är oftast öppnare med att visa sin rädsla, talar om för kabinpersonalen hur de känner och ber om hjälp. Flygrädda män är mer benägna att ta sig ett par stadiga innan avgång och sedan lida i det tysta.

Har vi lyckats hjälpa några att få bukt med sin flygrädsla, undrar kanske någon? Ja, några enstaka, i förhållande till alla som gått kursen, har faktiskt lyckats bemästra sin rädsla och flyger. En del tar igen många år av uteblivet resande och kan numera åter njuta av solen på 10 000 meters höjd. De som klarar det har något gemensamt, nämligen ett stort stöd av sina anhöriga plus att de jobbar hårt på att klara av det.

Det finns åtskilliga berättelser, både sorgliga och lyckliga. Det kan handla om rena skilsmässoscener som utspelar sig i gaten när den ena parten p.g.a flygrädsla vägrar att gå ombord, medan den andre parten tar barnen och reser iväg. Det finns också de som till sist går ombord och som tack vare stöd och uppmuntran från kabinpersonalen kliver av lugna och glada, beredda att göra det igen.

Kabinpersonalen har en enorm betydelse när det gäller denna grupp av människor. De betraktas som övermänniskor av de flygrädda, räddare i nöden och absoluta auktoriteter. Flygrädda stirrar ofta på kabinpersonalen för att se om de visar ett minsta litet tecken på oro. Ett obetänksamt svar från någon i besättningen kan stjälpa hela det mod den flygrädde arbetat för att uppbringa. Och rädda människor kan ibland ha nära till aggressivitet.

Dagens värld med terrorhandlingar har tyvärr inneburit  att cockpitbesök är uteslutna. Det är synd för det hade en mycket positiv effekt på de flygrädda och det tog också död på en massa förutfattade meningar om hur arbetet där framme går till. Att höra piloternas röster och att få veta vad som händer har ack så stor betydelse för denna grupp av resenärer. Och de är många, 20-25 procent av de som sitter ombord enligt statistiken.

Mannen med frågorna om fallskärmar ombord hördes aldrig mer av. Jag undrar ibland om han någonsin gav sig av ut och flög och om han då tog med sig en egen fallskärm. Om du som flyger någon gång träffar på honom, var varsam mot honom och alla hans “kollegor”.