Ombord Air Canada – en Gateway till USA

Att resa handlar inte längre bara om timmarna i luften. Resan börjar när biljetten bokas och fortsätter genom ombokningar, appar, stressiga transferdiskar och säkerhetskontroller. Själva flygningen är egentligen bara en liten del av upplevelsen. Här är berättelsen om hur en försening från Arlanda var allt som krävdes för att en enkel resa med ett byte skulle utvecklas till en studie av modern hubbtrafik.

När Flygtorget bokade sin resa till USA var planen perfekt: runda New Yorks ökända immigrationsköer via Kanada. Men verkligheten ville annorlunda och en smidig resa med ett byte förvandlades till två studsar och 24 timmars resande.

De senaste åren har Air Canadas direktlinje mellan Stockholm Arlanda och Toronto Pearson blivit ett allt populärare alternativ för USA-resenärer. Pitchen är briljant: flyg till Toronto, gå igenom amerikansk gränskontroll redan där (så kallad US Preclearance), och landa i USA som en smidig inrikespassagerare.

Toronto Pearson (YYZ) är nämligen en av de utvalda utländska flygplatser som har en permanent amerikansk gränskontroll på plats. När man passerar den i Kanada innebär det att man formellt “kliver in” i USA redan där. När planet sedan landar i USA (till exempel i Miami eller New York) taxar det direkt till en inrikesterminal, och passagerarna kan bara hämta sina väskor och gå rakt ut till uberbilarna utan att behöva se röken av en amerikansk tulltjänsteman.

På pappret ett klockrent upplägg. I verkligheten började resan med en två timmar lång försening redan på Arlanda. Vår noggrant planerade resa till USA skulle snart utvecklas till en betydligt längre sightseeing genom Air Canadas linjenät än vad vi på något sätt hade beställt.

En stabil Atlantkryssare

Själva Atlantflygningen bjöd inte på några större överraskningar. Air Canadas Airbus A330-300 är en klassisk långdistansarbetshäst som fortfarande gör jobbet med den äran. Underhållningssystemet var modernt och välfyllt – även om det av någon outgrundlig anledning envisades med att hoppa till turkiskt tal på storfilmerna, förmodligen någon bugg i systemet på just min skärm?

Leenden? Nej, det ingick inte i biljettpriset

Air Canadas A330-300 tillhör kanske inte den senaste generationen widebodyflygplan, men den fortsätter att visa varför den blivit en modern klassiker på långlinjer världen över. Flygplanet gjorde sitt jobb. Det gjorde däremot inte besättningen, som verkade ha lämnat både arbetsglädjen och servicemindsetet på Arlanda. Det var en närmast fascinerande upplevelse: man log mot dem, men möttes av stenansikten. I stället för en harmonisk servering bjöds vi på ryckvisa attacker med vagnarna där personalen sprang förbi så fort att det krävdes målvaktsreflexer för att lyckas beställa en dryck. När det väl serverades vatten gjordes det med en sådan grinig trötthet att hälften hamnade utanför glaset.

Trötta, griniga och uppenbart stressade lyckades de till slut skaka fram kaffet – som efter en smärre evighet slutligen kastades ut i kabinen precis innan det var dags att spänna fast bältena för landning. Air Canadas Airbus A330-300 gjorde jobbet, men besättningen hade nog hellre varit någon helt annanstans.

Efter åtta timmar i luften tog vi mark på Toronto Pearson. Det var då det kommersiella flygets nätverksplanering krockade med passagerarens verklighet.

Smidig idé – sliten verklighet

Toronto marknadsförs som den smarta genvägen. Konceptet med amerikansk passkontroll på kanadensisk mark fungerar också utmärkt när man väl är där. Problemet är bara den logistiska flaskhalsen för att ta sig dit.

Toronto Pearson känns bitvis som en flygplats som passerat sitt bäst-före-datum och desperat väntar på sin nästa stora renovering. Långa, utmattande promenader genom slitna terminaler kantades av flygplatspersonal som via megafoner försökte dirigera tusentals stressade transferresenärer mellan olika kofållor. Att hela detta hav av människor på väg söderut ska sväljas av endast två öppna röntgenstationer är inget annat än ett operativt underbetyg.

När man väl överlevt kaoset och tagit sig fram till den amerikanska immigrationen går det däremot imponerande snabbt. Foto, fingeravtryck och några frågor – klart. Kontrasten mellan kaoset före och effektiviteten efter är nästan komisk.

Det extra stoppet ingen beställt

Arlandaförseningen gjorde dock att vår ursprungliga anslutning vidare in till USA hade lyft för länge sedan. Air Canada löste situationen digitalt med mejl och textmeddelanden, men de tänkte som nätverksoptimerare, inte som serviceföretag. Det stämmer väl överens med flygbolagets rykte att Air Canada har byggt en mur mellan sig själva och sina passagerare. Att få tag på en levande människa hos Air Canadas kundtjänst kräver i princip ett mindre mirakel.

Den bokade resan med ett smidigt byte blev plötsligt en resa med två stopp innan vi slutligen skulle nå vår slutdestination.

Visst, flygbolaget “levererar kollit” till slutdestinationen. Men för passageraren spelar det faktiskt roll om man tvingas tillbringa ytterligare timmar i luften och genomföra ännu en ombordstigning. Det är här flygbolagen glömmer bort den mänskliga faktorn; vi vill ha en personlig service som förstår vår situation, inte bara bli ombokade via en algoritm som slussar runt oss som kreatur i ett flygbolags nätverk.

Airbus A220 – planet som sjunger valsånger

Det oväntade extra stoppet bjöd åtminstone på en positiv överraskning vid gaten: Air Canadas Airbus A220-300.

Det här är ett flygplan som snabbt blivit en favorit hos både nätverksplanerare och passagerare, och det är lätt att förstå varför. Kabinen känns ovanligt ljus och luftig med sin 2+3-sättning (vilket innebär färre av de hatade mittensätena). De överdimensionerade bagagehyllorna gör att ombordstigningen går märkbart snabbare eftersom kabinväskorna faktiskt får plats, och de stora fönstren ger en fantastisk utsikt.

Kabinmiljön är modern, USB-uttagen sitter där de ska och Wi-Fi-loggan lyser lovande. Air Canada bjuder dessutom på pretzels, läsk och faktiskt även öl och vin utan extra kostnad i ekonomiklass på dessa rutter. Runtom i kabinen syntes ovanligt många fotbollströjor – fotbolls-VM sätter sina spår i Nordamerika även på 10 000 meters höjd.

A220 har också en teknisk detalj som är omöjlig att missa. Den sjunger. Pratt & Whitney-motorernas speciella växelkonstruktion ger ifrån sig ett unikt, högfrekvent tjut vid gaspådrag som närmast blivit flygplanstypens egen signaturmelodi. Vissa jämför ljudet med en valsång, andra med ett sci-fi-ljudspår. Sen måste hudrauliksystemet nämnas som för ett ganska bra oväsen som tyvärr transporteras in i kabinen.

När logistiken vinner över upplevelsen

Efter två timmar landade vi på världens mest trafikerade flygplats, Atlanta Hartsfield-Jackson. Där tog vår Air Canada-resa slut och Delta Air Lines tog över. Några minuter senare stod vi på det ikoniska Plane Train under terminalerna, medan robotrösten monotont upprepade sitt eviga: “Please hold on, this train is departing.” Snart väntade ännu ett flygplan – en veteran i form av en Boeing 757 – men det är en historia för en annan dag.

Väl framme på vår destination är det dags att reflektera över resan: Air Canada har en fantastisk produkt i luften – både i sin stabila A330 och den toppmoderna A220. Men när en resa som bokats med ett stopp plötsligt blir till tre olika flygsegment på grund av operationella förseningar, räcker det inte att flygbolagen erbjuder en maskinell “take it or leave it”-lösning i en app.

I slutändan är det inte bara flygplanen och de tekniska systemen som avgör hur en resa upplevs. Det är den mänskliga kontakten och respekten för passagerarens tid som gör hela resan.

Air Canada är bra när det fungerar. Men vi får väl se om Anko van der Werff kan få ordning på Air Canada så att de kan bli den perfekta gateway:en till USA.

Flygtorget summerar upplevelsen: Skulle vi använda Air Canada igen, “JA, det är en bra Gateway till USA”