Rök utan eld…. eller när en fjäder blir en höna…

Kaptenen följde rutinerna och gjorde en säkerhetslandning för att kontrollera det inträffade. Passagerarna meddelades att det hade uppstått ett tekniskt problem som man ville kontrollera och att man skulle landa i Trabzon i norra Turkiet. 

Flygplanet uppförde sig helt normalt och en normal landning genomfördes. Väl på marken fick passagerarna besked om vad som hänt av befälhavaren. Han informerade dem om att flyget måste kontrolleras innan färden gick vidare och bad dem ta med sina tillhörigheter och lämna flyget tills vidare. Han skulle komma in i terminalen och ge ytterligare information om ca en timme.

Så skedde också. Ett flyg med reservdelar skulle strax lyfta från England och kaptenen berättade att det innebar att alla skulle spendera natten på hotell. Inget att göra åt. Säkerheten går före allt. Alltid.

Under tiden som våra passagerare väntade i terminalen var det någon av dem som ringde en kvällstidnings tipstelefon via sin mobil, ett populärt tilltag för de som vill tjäna en tusenlapp. Strax stod det att läsa överst på tidningens nätupplaga:

“Svenska charterturister i skräck. Cockpit började brinna”.

Jag klickar mig vidare till artikeln och hittar en rad olika påståenden i stil med “nödlandade”, “evakuerade”, “rutorna i cockpit var svarta av värmeutvecklingen”

Jag ringer upp journalisten. Berättar vem jag är och förklarar noggrant vad som hänt. Journalisten verkar förstå. En stund senare går jag in på nätet för att kolla. Enligt förstasidan brinner det fortfarande i cockpit. Vi har fortfarande nödlandat, evakuerat och rutorna i cockpit är alltjämt svarta. Men jag har kommit till tals. Artikeln har fortsatt med några av mina uttalanden.
Jag ringer upp journalisten igen. Förklarar att jag fortfarande anser att hennes artikel är vilseledande och ber henne rätta. Fast det där med att rutorna i cockpit är svarta av värmeutvecklingen, det tänker hon inte ändra, det är en “ögonvittnesskildring”.

Jag förklarar att rutorna i cockpit är tonade för att piloterna inte ska bländas och att de mycket väl hade kunnat uppfattas som “svarta” utifrån på grund av det.
Journalisten står på sig. Jag provar med att säga att om det hade varit så varmt i cockpit att rutorna blivit svarta hade piloterna knappast lyckats landa flyget. Inte ens det argumentet biter. Det är fortfarande en ögonvittnesskilding.

Nu ringer TT. En kollega tar samtalet. Han beskriver händelsen för journalisten som till sist säger “Äh, jag gör nog inget på detta”. Dagen är slut och vi går hem, nöjda med att kvällstidningen ändrade de värsta tabbarna och att TT gjorde en saklig bedömning.

Klockan nio på kvällen ringer telefonen. Det är nästa kvällstidning som plötsligt vaknat. Jag frågar varför de agerar först nu? Jo, nu har en turkisk nyhetsbyrå skickat ut bilder på flyget och på passagerare som väntade i terminalen till svenska och danska tidningar.
Nu har media bilder, nu blir det story också! Jag förklarar igen vad som hänt. Innan jag går och lägger mig kollar jag deras nätupplaga. Det står ingenting om vårt flyg.

Nästa dag kommer min kollega med papperstidningen. En jätterubrik i tidningen förkunnar: “Charterplanet började brinna”. Brödtexten är full av formuleringar som “nödlandade”, “kaos bröt ut” och “trots att den svarta röken skymde sikten lyckades piloterna landa planet”. Jag undrar om det verkligen är vår flight de skriver om, men bilden som den turkiska nyhetsbyrån nu fått såld till kvällstidningen är av vårt flyg.

Under tiden som jag försöker jag få tag på journalisten tänker jag på våra makalösa piloter. Inte nog med att de borde ha förvandlats till kolbitar av värmeutvecklingen enligt kvällstidning nummer ett, de lyckades dessutom landa flyget utan att se något pga den svarta röken som fyllde cockpit enligt kvällstidning nummer två.

Journalisten erkänner att en del formuleringar kanske var olyckliga. Men den svarta röken fyllde hela cockpit, det hade han ögonvittnesskildring på. Jag ger upp.

Telefonerna börjar åter ringa. Nu har flyget landat på Kastrup och dansk press, som också fått bilder från den turkiska nyhetsbyrån, möter passagerarna. De vill nu ha vår kommentar. Jag förklarar igen och igen och igen. På engelska ibland, för att vara säker på att de förstår. Mina förklaringar i kombination med lugna och nöjda passagerare gör susen. Bara en tidning gör något av det och även om den artikeln också är full av skrämmande uttryck tar journalisten mot slutet med den fakta jag ger henne.

Jag och mina kollegor konstaterar att flyget är tacksamt att skapa rubriker med. Komplexiteten i hur ett flygplan fungerar rent tekniskt gör att vare sig journalister eller folk i allmänhet generellt sett begriper tekniska sammanhang i flygets värld. Därför kan man nästan skriva vad som helst, få begriper felaktigheterna. Det är synd, för det skapar också rädsla i onödan.
Ett par dagar senare åker min kollega tåg mellan Karlstad och Stockholm. Plötsligt känns en kraftig brandlukt, som från gummi. Min kollega reagerar. Han ser sig omkring. Ingen av hans medpassagerare reagerar. De fortsätter lugnt med det de håller på med. Ingen stannar tåget för att undersöka orsaken till lukten. Ingen kastar sig över mobilen och ringer kvällstidningarnas tipstelefoner. Och inga rubriker skriker “Brand på tåg hotade 100-tals resenärer”……